Därför är jag glad att jag får tillgång till den här platsen där jag får prata med er. Här är det aldrig fel att prata om träning. Skriv gärna till mig här eller på Instagram om dina pass. Jag älskar att höra om folks träning.
Min egen träningshistoria är ganska ny. Som barn provade jag olika idrotter utan att fastna för någon. Jag började med fotboll, men vågade inte nicka ens med skumgummiboll. Mamma sydde ihop mina byxfickor efter att tränaren hade påpekat att jag bara vandrade av och an på fotbollsplanen med händerna i fickorna. Sedan började jag med handboll eftersom jag trodde att handboll var basket. Jag hade svårt att lära mig reglerna och kastade panikslagen iväg bollen om någon passade mig.
Jag var i särklass sämst på skolidrotten, i varenda gren. När jag sprang mitt allra snabbaste mot hoppgropen trodde mina kompisar att jag gjorde en ironisk längdhoppsansats. Så sjukt långsam var jag. Så jag insåg att idrott inte var någonting för mig. Jag ägnade idrottslektionerna åt att sitta på bänken och läsa Thomas Mann, jag höll hårt på dikotomin mellan kropp och knopp och jag bar min dåliga hållning som ett adelsmärke.
I 30-årsåldern upptäckte jag styrketräning som ledde till att jag så småningom började med styrkelyft och tyngdlyftning. Så fantastiskt att upptäcka lyftning i vuxen ålder och inse att det visst är för mig, att det rentav är för alla. Den enorma kick det innebär att bli starkare och mer kapabel, endorfinerna som rusar i kroppen, blodet som pumpar i musklerna så att huden stramar, viktkakorna som blir fler och fler på skivstången. Att gå emot sitt öde och inte vara en svag och emlig typ längre. Att upptäcka hur bra hjärnan mår när kroppen får arbeta. Att ständigt längta ner till träningslokalen.
För snart ett år sedan upptäckte jag löpning. Jag bjöds in att springa ett maratonlopp i Thailand och blev tvungen att börja löpträna.
Jag hade 2,5 månad på mig. Det var jättejobbigt men också helt underbart. Det gav en annan sorts kick än lyftningen. Det var härligt när hjärtat behövde jobba. Jag fick vara ute i naturen och upptäckte en förtrollad värld. Jag lovade mig själv att fortsätta springa.
Nu har jag sprungit fyra maratonlopp och ett halvmaratonlopp, mest för att tvinga mig att fortsätta springa. Jag tycker om att springa både fort och långsamt. Ibland tar jag i så mycket att jag inte kan tänka en enda tanke. Ibland är jag ute länge och lugnt och tar in naturen. Löpning verkar ha allt.
Det här är jag i punktform:
- Född 1983.
- Pappa till Iris som är åtta år och Ruth som är sex.
- Gift med Sara.
- Bor i Mälarhöjden i Stockholm.
- Författare till Pappalogi och Kukbruk.
- Tycker att progressiva distanspass är den roligaste löpträningen.
- Gör podcasten Pappapodden tillsammans med Nisse Edwall.
- Springer helst i Sätraskogens naturreservat. Tycker om mördarbackarna i tvåkilometersslingan vid Sätrabadet. Springer gärna hela vägen från Vinterviken till Vårberg längs Mälaren. Tycker också om att springa på Sätra IP.
- Jobbar som skribent, poddare och föreläsare men gör ibland också tv och radio.
- Ska försöka springa snabbare än 3.30 på Stockholm Marathon. Det skulle vara drygt en timme snabbare än jag sprang på förra årets upplaga.
- Var under gymnasietiden gatumusikant. Jag spelade djembetrumma, oftast på Drottninggatan i Stockholm.
- Har Emil Zatopek som löparförebild. Hårdaste pannbenet och fulaste löpsteget som skådats.
- Hade dagpappa som drömyrke när jag var barn.
- Semestrar helst på Maln i Hälsingland.
- Har lätt att bli besatt av saker.
- Är nykter och drogfri sedan drygt 10 år tillbaka.
- Tycker att ryck är både det vackraste och roligaste man kan göra med en skivstång.
