Min uppfattning var ju faktiskt sann. Jag blev ju påmind om hur sjukt jobbigt det var varje gång jag testade att springa. Formeln var alltså Löpning = Mjölksyra + Andnöd, och jag skulle behöva stryka mjölksyra och andnöd för att ersätta dem med något annat. Det enda jag kunde komma fram till var att jag måste försöka uppleva löpning utan att mjölksyran och andnöden infann sig, och den enda lösningen jag hittade var att springa långsamt. Väldigt långsamt. Som på beställning kom då tankarna om att det faktiskt är meningslöst att springa så långsamt eftersom det ju är andfåddheten och mjölksyran som är träningen. Jag tänkte att om jag inte når det stadiet så är det ju bortkastad tid. Men min träningsfilosofi som jag hade börjat utveckla gick ut på att förändra den inre bilden jag hade av löpning genom att samla på alla positiva upplevelser jag kunde. Så, det enda rätta var alltså att försöka uppleva löpning utan varken andnöd och mjölksyra.
Att våga springa långsamt
Jag snörade på mig skorna och bestämde mig för att springa precis på gränsen till gång. Inte på gränsen till power walk utan på gränsen till vanlig gång. Redan där i hallen kände jag en befrielse. Jag kände inte samma känsla av tvång som jag känt tidigare och jag visste att det inte skulle bli sådär olidligt som det brukade bli. När jag tog de första tassande stegen bestämde jag mig för att inte låta tankarna om att långsam löpning var meningslöst vinna ens lite. Jag log lite och krystade fram en känsla av att jag var duktig. Den känslan landade bra. Tills jag såg att Bosse stod ute och vattnade trädgårdslandet. Genast ökade jag tempot avsevärt. Jag kände mig fjantig som sprang sådär larvigt långsamt och det kändes pinsamt att han såg det. Med långa snabba steg flög jag förbi kurvan och hälsa på Bosse medan jag försökte se så lite ansträngd ut som möjligt. När jag var utom synhåll sakta jag ner tempot igen och jag blev medveten om hur kraftigt jag flåsade och hur mycket mina ben värkte. Lite irriterad över att jag återigen hade upplevt det jag var ute efter att inte uppleva, bestämde jag mig för att våga springa sådär fjantigt långsamt oavsett vem som såg. Jag höll det löftet i strax över tre kilometer och känslan var helt fantastisk. Jag hade sprungit utan att uppleva varken kraftig andfåddhet eller något obehag i kroppen. Det kändes bara friskt och skönt. Från den dagen bestämde jag mig för att fortsätta springa långsamt och jag kallade det hela för att fjantspringa. Det fjantiga syftar givetvis enbart på att man känner sig fjantig, och inte på att man är fjantig. En människa som verkligen försöker röra på sig och leva hälsosammare är inte fjantig, oavsett hur långsamt hen springer.
Sakta ner farten till hälften
Så, om du är en person som känner ångest över löpning och som upplever att det är en pina, våga fjantspringa! Jag vet inte hur många personer jag har introducerat konceptet till och det fungerar varje gång. Även till de som springer regelbundet har jag tipsat om att öppna med en eller två kilometer fjantspringning. Det gör verkligen underverk både för upplevelsen och för distanserna. De flesta tror att de springer väldigt långsamt, men när jag har sprungit med personer som vill ha tips så ber jag dem nästan alltid att sakta ner nästan till halva farten. Även om du är en duktig löpare som springer på riktigt bra tider så kan det vara bra att ibland ge dig själv de där kravlösa rundorna där du får springa utan press på tid. Där du bara får känna att du rör dig lugnt och fint framåt och hinner ta in omgivningarna och upplevelsen.
Dagens tips från mig till er alla blir alltså att våga fjantspringa. Låt inte ens Bosse höja ditt tempo och passa på att ge dig själv ett pass där du verkligen fullt ut njuter av det du gör!
Heja dig!
Kram på dig
