Jag har fortfarande problem med mitt vänstra knä och underben (pes anserinus bursitis) och springer därför så lite som möjligt. Tre pass i veckan blir det ungefär, och jag springer alla pass hårt. Ingen mer mysig naturnjutslöpning i ”le och upptäcka världen-fart”. Tyvärr.
I fredags var det bestämt att jag skulle springa 10 km snabbt och platt. Det har jag inte gjort sedan i augusti och därför var jag bespetsad på personbästa.
Ångestartat när klockan ringde 5.10 och jag visste att jag skulle ta cykeln till Söder för att springa runt och ha det tungt.
Gnistrande vacker morgon dock. Sex minusgrader, nyfrusen issörja vid strandkanten, sol och morgondis.
Jag ville hålla 4.30-fart ungefär. Hittade in i den nästan omedelbart och tyckte att det kändes mer som tröskel än personbästafart. Inte den där skyhöga pulsen och äckliga känslan. Första kilometern tog 4.22.
Jag kunde nästan ta in naturen. I någon liten stigning sjönk farten till 4.40, men sedan gick det snabbare igen. Plötsligt hade jag sprungit halva distansen och sedan gick det på ett ögonblick. Sista kilometern vågade jag trycka på lite mer.
Jag klarade personbästat med två minuter utan att vara överdrivet trött. 43.52 tog det. Snittfarten var 4.23 och sista kilometern tog 4.13. Otroligt bra och självförtroendehöjande pass.
Jag ska göra det här tre fredagar till och försöka öka distansen med en kilometer per gång. Sedan kommer jag vara redo att springa sub 43 minuter på Kungsholmen runt den 11 maj.
