Innan jag började träna löpning på riktigt hände det att jag fick ett infall och drog ut på en löptur. Jag gav mig ut i snitt en gång per år och löpturerna såg alltid ut på exakt samma sätt: Åtta kilometer i en fart som kändes mycket ansträngande men inte genomvidrig.
Det bästa med att träna löpning på riktigt är att polarisera träningen. Ibland springer jag så fort att jag i princip ligger och sprattlar efteråt som abborre på land. Ibland springer jag så långt att jag tömmer kroppen på glykogen och mobilen på batteri. Ibland springer jag långsamt.
Som idag. Dagen efter ett jobbigt tröskelpass. Ömma vader och småkinkig vänsterfot. Då passar det väldigt bra med ett kort och lätt pass. Pulsen under 80 procent av max och farten mer än en minut långsammare än maratonfart per kilometer.
Man gör ett sådant pass för att få lite blodgenomströmning och för att få upp volym. Man gör det också för att det är en oerhört njutning. Jag avslutar gärna med ett bad.
Det är på de lugna passen man hinner ta in naturen och känna efter hur kroppen mår. Alla borde springa riktigt lugnt ibland. Om pulsen blir för hög av löpning kan man ta en promenad istället. Eller så kan man jogga på platta partier och gå i uppförsbackar. Det lätta distanspasset ska ge snarare än ta energi.
Löpning måste inte alltid vara lidande.
