Veckans pass: 5000 meter bana
5000 meter på löparbana är ett lika skoningslöst som effektivt test av både pannben och löpform. Man får slita och lida. Pulsen är äckligt hög tämligen omgående. Man brottas hela tiden med lusten att kliva av. Men om man orkar sig igenom får man veta exakt hur man ligger till och kan förutspå vilka tider man skulle kunna få på längre distanser. Dessutom har man sprungit 5000 meter i hög fart och fått bra träning.
Jag har testat mig på detta brutala sätt sedan jag började springa för snart ett och ett halvt år sedan. Alltid ensam och alltid på Sätra IP.
12 april 2018:
23.33
3 maj 2018:
22.12
15 juni 2018:
21.29
2 augusti 2018:
20.56
Sedan dröjde det ganska exakt ett år tills jag vågade prova nästa gång. Jag var ganska säker på att jag skulle klara att gå under 20 minuter med all den träning jag har lagt ner. Den 30 juli i år ställde jag mig på banan. Första kilometern gick i 4.04 och jag insåg att jag inte skulle orka springa snabbare än så. 20.24 klockade jag in på. Personbästa med 32 sekunder men ändå en stor besvikelse.
Tur då att det finns vänner som John Kingstedt. Ni vet världsrekordhållaren på 10 km landsväg med barnvagn (32.17). Han hade erbjudit sig att agera hare och nu var det äntligen dags.
Först två kilometer nervös uppvärmningsjogg. Den där molande ångesten innan man ska ta ut sig ordentligt. Jag var klädd i superkorta splitshorts som jag fått av John och sprang dessutom i bar överkropp för att hedra hans stilideal.
På startlinjen sa John att jag absolut inte under några omständigheter fick titta på klockan. I början gick det ganska lätt att hålla farten. Några barn från ett friidrottsläger sprang med oss en bit och jag berättade att jag skulle försöka slå personbästa och att min hare är en av landets bästa löpare och kallas för Jesus. John uppmanade mig att vara tyst.
Min klocka spårade ur. Den trodde att varje kilometer gick i 1.30 och pep således hela tiden. Som en gåva från gud att klockan var satt ur spel. För annars skulle jag så klart inte ha kunna motstå att titta på kilometertiderna. Och om jag hade gjort det och fått reda på hur fort vi sprang hade jag drabbats av ångest och självtvivel.
Jag hade ingen aning om hur fort vi sprang. John hade fått uppgiften att ta mig under 20 minuter med så liten marginal som möjligt.
Vilken enastående hare han var! När det kom någon vindby sträckte han ut armarna för att göra sig stor och skona mig från vinden. Han lät min andhämtning styra farten snarare än varvtiderna. Så mycket rutin har han.
Efter något varv fick jag bita i. Försöka springa så avslappnat som möjligt och inte tänka negativa tankar. Vi måste ha sett väldigt roliga ut. En långhårig man som joggar i en oerhört bekväm fart, med en man bakom sig som ser ut som någonting ur en zombieapokalypsfilm.
Jag tänkte att John är som en sån där sherpa som utan syrgas släpar upp en rik, vit, medelålders, fullt utrustad man på ett mycket högt berg.
När vi hade sprungit 3000 meter varnade John för att jag hade den jobbigaste kilometern framför mig. Den sista skulle bli lättare.
Med kanske 150 meter kvar hetsade han mig att lägga in en spurt. Det fanns en växel kvar. Jag avslutade i strax under 3-minutersfart. Hade ingen aning om vad jag hade fått för tid.
19.17!!!! 19.17!!!! skrek John. En fullkomligt triumfatorisk känsla. Personbästa med över en minut! Vi joggade ner tillsammans, tre kilometer. Jag kände mig så lätt att jag trodde att jag skulle sväva iväg. Sedan åt vi hamburgare. En alldeles perfekt dag.
Jag kan starkt rekommendera att springa 5000 meter på bana då och då. Jag kan även rekommendera att ha John Kingstedt som hare!
