Söndag morgon. Uppstigning klockan sex efter en magnifikt dålig natts sömn. Mörkt och fortfarande ganska kallt ute. Två och en halv timme till start. Det kändes som att jag inte hade sovit en blund. Jag hade vänt och vridit på mig som en ångestriden mask hela natten. För min inre blick hade jag sett löparskorna trummande mot asfalten – hela natten.
Problemet med att utvecklas snabbt är att man är tvungen att förlikas med att man ska springa väldigt långt i farter som man ännu inte har tappat respekten för. 4.27-fart låter snabbt för mig. Åtminstone om jag ska springa i det tempot i över tre timmar. Hur är det ens möjligt? I juni misslyckades jag med att hålla 5-fart på Stockholm Marathon.
Nu skulle jag få farthållningshjälp av Maratonlabbets Johan Forsstedt. Eftersom han har problem med höften och ändå inte skulle kunna springa hela distansen var han snäll nog att hjälpa mig de första 16 kilometerna. Tänk om det skulle kännas svinjobbigt att hänga på honom!
Dubbelmacka med sylt och jordnötssmör på det vitaste formbröd jag kunde hitta till frukost. Apelsinjuice och kaffe. Tre toalettbesök. Ovissheten. Jag visste inte om jag var på väg till min egen kröning eller avrättning men ville ta reda på det så fort som möjligt.
Självklart ställde jag till det för mig på olika sätt redan före start. Jag hade till exempel bara två säkerhetsnålar till mitt startnummer eftersom jag glömt att ta vid nummerlappsutdelningen och fick hålla till godo med de extra som John hade. Sedan höll jag på att missa starten. Jag följde med en seg ström av människor och fick panik när jag upptäckte att de var så lugna för att de skulle starta klockan 9. Min start gick 8.30 och klockan var 8.25. Jag sprang in i fel starfålla och fick sedan panikspringa 300 meter till rätt fålla. Hittade rätt ungefär en minut före start. Trodde på allvar inte att jag skulle hinna fram i tid.
Johan Forsstedt lyckades hitta mig i fållan och gav mig två säkerhetsnålar så att jag kunde fästa startnumret ordentligt. Jag förberedde honom på att jag nog inte skulle prata så mycket. När jag varit så rädd för att missa starten kändes inte längre loppet lika läskigt längre. Jag la mig i Johans trygga rygg och flöt med. Trots att det var trångt lyckades han bana väg och hitta rätt fart på en gång. Det kändes inte jobbigt. Det var soligt, omkring fjorton grader, luften var mättad av adrenalin och jag var sugen på att springa. När någon försökte tränga sin in mellan oss pekade jag bestämt på Johan så att de skulle förstå att vi hade ett heligt förbund.
Jag kände mig oändligt tacksam gentemot banprofilen. Platt, slätt, rakt och ibland lätt nerför. Jag blev också jublande glad när jag upptäckte att man fick vattenflaskor vid vätskekontrollerna. Så otroligt mycket lättare att dricka ur än pappmuggar. Jag sprang ganska länge med mina flaskor och var mer välvätskad än jag någonsin varit tidigare under ett lopp. Jag hade en vågad energiplan och skulle sätta i mig sex gels och två muggar sportdryck. Magen var under kontroll och andningen var lätt. Jag lyckades inte låta bli att prata med Johan. Någon gång la jag mig till och med bredvid honom.
Jag träffade en man i övre medelåldern från IS Göta som så helt oberörd ut. Oerhört lätt i andning och steg. Jag frågade vad han siktade på för tid.
”Under 3.10, men jag får alltid kramp på slutet så det kommer nog att skita sig.”
Jag önskade honom lycka till och han försvann i horisonten.
Vid 16 kilometer klev Johan av och hade lyckats farthålla exakt. Det gjorde det lätt för mig att hålla farten sedan. Vid 21,1 km hade jag 1.33.56. jag siktade på 1.34 så det kändes som en oerhört bra start.
Jag drabbades nästan av hybris. Det var lätt att springa och kanske skulle det inte behöva bli riktigt jobbigt den här gången. Jag skulle hålla mig i skinnet. Inte snabbare än 4.27-fart. Inte lockas av att försöka spara in tid på första halvan. Inse att det inte funkar så. Lätt och ledigt. Fri fart de sista fem kilometerna.
Banan fortsatte vara platt som en pannkaka. Folkmassor, orkestrar och hejarop. Solen sken från en molnfri himmel och det var över 15 grader i skuggan. Jag blev bländad ibland men led inte av värmen.
Vid 26 kilometer fick jag plötsligt håll. Hybrisen försvann omedelbart. Jag blev smått skräckslagen. Kan man springa med håll? Hur illa kan det bli? Är det över? Insåg att hur illa det än blir kan jag inte bryta. Det skulle vara för otacksamt mot Johan som hade harat så fint och mot John som hade tränat mig. Efter en kilometer gick det över. Oändlig lättnad. Vaderna hade blivit stramare och ibland fick jag kramppirrningar. När jag skulle fixa med mitt startnummer som hade lossnat blev det värre. Jag insåg att jag behövde springa rakt och avslappnat för att hålla krampen borta. Inga sidosteg eller trottoarkanter. Andningen var lätt. Energin kändes god. Men jag var orolig. När som helst kunde det övergå i en dödskamp.
På upploppet var jag trött och andades hårdare. Dock inte riktigt så hårt som jag borde. Hade troligen en växel till, men vågade inte prova den av rädsla för kramp.
Många hade det värre. En kvinna strax framför mig sprang nedbajsad. Vissa föll till marken i krampsmärtor. Några haltade omkring. Bland annat mannen från IS Göta. Jag led med honom.
Jag fick inte tappa fart. Ville inte missa mitt sub 3.10-mål. Om jag höll mig i skinnet skulle jag klara det. Jag hade till och med en minispurt. Det var jobbigt nu.
Jag gick i mål. 3.08.37 stannade klockan på. Personbästa från i juni med 25 minuter. Fullkomligt overkligt. Så otroligt skönt att slippa springa efter drygt tre timmar. Jag höll mig på benen i målområdet, medveten om att det skulle bli svårt att komma upp om jag la eller satte mig ner. Jag var överlycklig tills jag kom på att jag inte visste hur det hade gått för John. Jag skulle ha mycket svårare att glädja mig åt min prestation om det hade gått dåligt för honom. Fick min medalj. Letade efter honom i folkmassorna. Fick syn på honom. Han såg överlycklig ut. 2.17.55! Han hade klarat sitt mål. Han fick en mycket blöt och ammoniakstinkande kram.
Sedan staplade vi iväg till en tapasrestaurang och beställde allt på menyn. Där bestämde mig. Jag ska springa mer och fortare. Jag ska springa under tre timmar. Förhoppningsvis redan i Köpenhamn den 17 maj. Men först säsongsvila.
