Morgonen började som ungefär alla loppmorgnar någonsin. Tungsinne, smärta (denna gång i foten), ångesttryck över bröstet och ett tiotal toabesök.
Det är jobbigt att vakna och inse att man snart ska ta ut sig fullständigt. Vad värre är: Om man inte tar ut sig fullständigt kommer man gräma sig svårt. Valet står mellan att ta ut sig fullständigt eller att gräma sig. Lidandet är alltså garanterat.
Det här skulle bli mitt första millopp någonsin. Från träningsrundorna vet jag att det är en tämligen vidrig distans att försöka springa fort på. Äcklig känsla av hög puls nästan från början och sedan allt värre.
Beträffande foten och magen vet jag av erfarenhet att det brukar ordna sig så fort startskottet går.
Förhoppningen var att springa under 43 minuter. Gå ut i 4.15-fart och försöka hålla i så länge som möjligt. En ganska djärv plan om man ser till min fysiska status. Dessutom hade jag sprungit 41 kilometer (vara 5 x 5 i maratonfart) bara några dagar innan.
Vädret var helt perfekt. 15 grader, växlande molnighet och relativt vindstilla. Rålis kokade av löparkändisar, picknicksällskap, motionärer och barn som skulle springa barnloppet.
Eftersom vi spelade in inslag till Sverige Springer blev min uppvärmning bara cirka 150 meter jogg. Det gjorde ingenting. När startskottet gick kändes det oändligt lätt att springa. Foten var perfekt. Magen lugn. Benen trummade på. Det var ingen större trängsel och jag låg i en grupp som höll jämn och fin fart.
Första kilometern tog 4.07. Mycket snabbare än planerat. Det började kännas jobbigt, men fortfarande kontrollerat. Andra kilometern gick lika fort. Min lillebror dök plötsligt upp. Han hade startat i en grupp längre fram, men gått ut mer försiktigt än jag. Han såg oförskämt fräsch ut. Jag bestämde mig för att hålla hans rygg.
Efter ungefär halva loppet började det dyka upp backar, grus och andra obehagligheter. Jag led allt mer. Kilometersplitarna blev långsammare. Jag tänkte att det var förjävligt att jag inte orkade pressa mig mer. Att jag var en vek figur och att aldrig mer skulle springa lopp. Så fullkomligt idiotiskt att springa omkring och plåga sig. I fortsättningen skulle jag bara tassa omkring i skogen utan klocka i mycket maklig takt. Jag släppte min lillebror och hittade en mer passande rygg att hålla. Den visade sig i efterhand tillhöra Henrietta Kihlberg som tränar på samma styrkelyftsklubb som jag. Hon tar 150 kilo i marklyft OCH springer en mil på strax över 42 minuter.
Sista kilometern skruvades farten upp. Jag vågade lägga i en extra växel. På upploppet såg jag att jag skulle klara tidsmålet om jag la på en liten spurt. Kom in helt slut och mycket lycklig på 42.49.
Det visade sig sedan att min snittpuls var 94 procent av max över hela loppet. Jag hade trots allt inte varit så rädd för att pressa mig som jag trodde när jag sprang.
En helt underbar känsla att plocka ut så mycket och att tack var det lyckas med sitt mål. Jag är redan sugen på att göra det snart igen.
