Jag blev väldigt förvånad den första tiden av de ständigt återkommande märkliga kommentarerna. Jag hade ju lagt om mitt liv – från ett liv med värdelös sömn, dålig kost, mycket alkohol och omvänd dygnsrytm – till ett liv där jag började förstå tjusningen och fördelarna med att röra mig, och jag mådde så himla bra. Jag var så stolt och lycklig! Men först nu fick jag kommentarer som jag aldrig hade fått när jag levde destruktivt. Som jag då borde ha fått! Men först nu kom de hela tiden.
”Ta hand om dig” var den vanligaste. Bara kort och gott så. Ingen vidare förklaring eller utveckling. Bara en stilla och tom uppmuntran i all välmening. Troligen. Men för mig kändes det förnedrande och irriterande. Jag hade precis lämnat det liv som skadade mig både fysiskt och psykiskt och börjat min resa för en bättre hälsa, men nu fick jag höra att jag borde ta hand om mig. Tidigare hade jag lagt ut mängder av festbilder med massor av alkohol som rann genom sena nätter, men ingen hade klagat. Snarare fick jag påhejande ”likes” och massor av uppmuntran. Nu när mitt flöde var tämligen tomt under en vecka, förutom en onsdag då jag la ut en stolt bild efter ett löppass, kom de där kommentarerna att jag borde ta hand om mig. Det kantades också med att jag inte skulle låta träningen gå till överdrift. Många var de som stämde in i predikan om att jag måste tänka på att vila. ”Att vila är lika viktigt som träningen” fick jag ofta höra. Alltså, efter att jag sprungit en gång under en vecka. I början kände jag alltid en slags olust inom mig av underlägsenhet som jag ofta känt på grund av att jag alltid haft dåligt självförtroende. Jag bet ihop medan det kändes som om jag gjorde fel. Jag kan ärligt talat säga att responsen som mitt nu påbörjade aktiva liv var ungefär detsamma som om jag hade gått ut med att jag börjat röka braj regelbundet. Jag älskade det, mådde bra av det, men min omgivning reagerade och ville ge mig råd om att ta det försiktigt och inte låta det hela gå överstyr.
Det förödande självförsvaret
Med tiden ökade min löpning både i frekvens och distans. Men jag började fyllas av inflammerad irritation varje gång jag fick höra ”Ta hand om dig” efter att jag de facto just tagit hand om min kropp genom att springa, och sedan visat upp min stolthet för min omgivning. Jag läste många trådar om det hela där man avfärdade det med att det handlade om avundsjuka. Idag vet jag att det handlar om något mycket mer avancerat än avundsjuka. Om ni läst vad jag skrivit tidigare om det jag kallar för ”det förödande självförsvaret” så finns svaret där.
Vi människor är flockdjur och vi gör allt för att rättfärdiga vårt eget leverne. Men det är väldigt ineffektivt och svårt att höja den egna statusen eftersom kringliggande flockar försöker med precis samma sak. Därför är det bästa att demonisera och försöka att inverka någon form av skada på den grupp man inte tillhör. Att internt försöka få ner synen på de kringliggande flockarna. (Exempelvis Nordkorea). De flesta som gav mig den där ”välvilliga” och ”goda uppmuntran” var människor som själva visste att de rörde på sig för lite. Det intressanta är att de troligen var ganska medvetna om att de inte kunde få mig att ändra uppfattning. Det de egentligen ville var att stilla sin egen ångest genom att inför sig själva uttala att det medförde verkliga risker att röra på sig – att tillhöra den tränande gruppen människor.
Jag vill att ni tänker på det, att det inte alltid handlar om avundsjuka, utan ett mycket djupare pyskologiskt behov än så – en nedärvd mänsklig överlevnads- och försvarsmekanism.
Du behöver verkligen inte svara dem, och du ska definitivt inte ”känna” något nämnvärt. Du gör ju faktiskt det du gör och du vet att det är det bästa. Det grundar du inte på genom att lyssna på vad gruppen säger och vad din flockmentalitet säger att du ska tycka – nej, du baserar det på tvättäkta vetenskap. De som är avundsjuka brukar oftast medge att de borde träna och röra på sig mer. De avundsjuka är oftast mer öppna med den känslan än vad de rädda personerna är. De rädda är de som känner att deras levandssätt och deras person direkt ifrågasätts genom din träning. De vill attackera direkt för att tillintetgöra hotet. Precis som hundar gör som upptäcker en annan hund. Den som skäller först får den andra hunden att chockartat springa därifrån på grund av överraskningsmomentet.
Mitt råd är att inte svara på överraskningsmomentet, utan instället låta dem skälla. Spring inte iväg och skäll inte tillbaka.
Allteftersom tiden gick och jag mer frekvent började lägga ut selfies på mig själv efter löpturer, började de som kände sig utsatta ge upp och inse att deras skall inte hjälpte. Jag blev inte rädd och jag skällde inte tillbaka. Det viktigaste av allt är att du själv vet vad du gör och förstår att du inte har rätt för att din träningsgrupp säger att du har det, utan för att verkligheten och vetenskap säger att du har det. Du mår bättre om du rör på dig. Du lever längre om du rör på dig. Du kommer att uppleva livet som enklare om du rör på dig. Du kommer att bli mindre sjuk om du rör på dig. Du kommer få ökad vitalitet om du rör på dig. Du kommer att få bättre koncentrationsförmåga om du rör på dig. Du kommer att förebygga massor av sjukdomar om du rör på dig. Du kommer att känna dig yngre längre om du rör på dig. Du kommer att få andra att röra på sig om du rör på dig.
När man säger att man springer varje dag göder man en sanslöst stark drift hos många människor att uttala sig negativt om det, men konfrontationerna kommer alltid att handla om okunskap och om psykologi. Frågan om hur man ska besvara attacker mot ett liv i rörelse kommer ofta upp i olika träningsforum, och jag brukar alltid svara: ”Ge dem en kram. De behöver det.”
Kram på dig och var stolt över din rörelse!
