Nyligen läste jag om en person som kände sig väldigt sliten, vilket givetvis inte alls är särskilt konstigt. Vi är alla olika förberedda på en sådan här utmaning, och för många innebär det givetvis en stor förändring och väldigt många plötsliga löpsteg. Jag vill återigen påminna om att runstreak är en lek som har fantastisk hälsa som bieffekt, vilket också ska vara det som står i fokus. Därför vill jag påminna om att man alltid kan bryta sin runstreak om man känner att det blev för mycket för kroppen, och påbörja en ny längre fram efter lite träning. Det finns inga förlorare inom runstreak och det ska inte ses som en tävling.
Men om det inte handlar om någon större fara vad gäller känslan av att vara sliten. Om det bara handlar om att du behöver lite vila så tänkte jag nu dela med dig av det bästa knepet som jag använder mig av. Ofta använder jag den här tekniken efter en tuffare utmaning där jag känner att jag vill ha så mycket löpvila som möjligt, men ändå hålla min runstreak intakt. Kanske känner man att man har ont någonstans, och vill testa att ge kroppen en längre löpvila för att se om det löser sig av sig självt innan man väljer att avbryta. Kanske känner man sig lite krasslig och vill inte avbryta förrän man vet att man verkligen är sjuk.
Det hela är mycket enkelt, du springer så tidigt du kan dygn ett, och så sent du kan dygn två. Exempelvis sprang jag nyligen ett tuffare pass i teknisk terräng och kände att jag skulle må bra av att ge kroppen så mycket återhämtning som möjligt. Därför valde jag att stiga upp klockan sex på morgonen, innan familjen hade vaknat, och tog en extremt långsam lufs på två kilometer. Snäppet långsammare än mitt sakta-tempo. När jag springer så tidigt på morgonen skrattar jag ofta åt mig själv sen, eftersom min hjärna har svårt att förstå att jag faktiskt har min runstreak avklarad. Ständigt går jag och påminner mig själv om att jag ju borde ta den där dagliga turen som har blivit en vana. Det är lite som om jag är en senil gammal farbror OCH hans medelålders son i en och samma hjärna. Det är absolut inte på ett stressande sätt jag tänker att jag borde gå ut och springa, utan helt enkelt en vana som jag inte riktigt förstår att jag faktiskt redan klarat av. Nästa löptur utförde jag kommande dygn efter att jag nattat kidsen, runt cirka niotiden. Låt mig tydliggöra det hela så enkelt och översiktligt och enkelt som möjligt med bilden nedan.
Det blir alltså dels en 14 timmars vila mellan det hårda passet och en absolut inte ansträngande lufs, men dessutom 39 timmars vila mellan den icke-ansträngande lufsen och nästa icke-ansträngande lufs. Detta är alltså innan man väljer nästakommande pass. Kanske kör man även då en minimisträcka sent på kvällen och får på så vis in massor av timmars vila igen. Det där bestämmer man såklart själv, men om det är något man lär sig av att springa varje dag så är det vad den egna kroppen behöver och klarar av.
Om du känner dig sliten eller har ont så hoppas jag att du testar mitt förslag för vila. Det har hjälpt mig väldigt många gånger när jag verkligen har behövt det. Må väl och stort lycka till med din runstreak, vilken dag du än är på!
Kram på dig
