Förra veckan sprang jag mitt första långpass på asfalt sedan innan Stockholm Marathon. Hela sommaren har jag sprungit långpass i skog och terräng för att förbereda mig för Kia Fjällmaraton och Lidingöloppet. Nu närmar sig Valencia Marathon och det är dags att lära sig springa på asfalt igen.
Upplägget var ganska hårt. Lugnt 33-kilometerspass med åtta kilometer i den fart som jag ska försöka hålla i Valencia. Jag planerar att springa det loppet i 4.40-fart vilket skulle vara drygt 20 sekunder snabbare per kilometer än jag sprang på Stockholm Marathon för fyra månader sedan. Ganska optimistiskt med andra ord. Eller ska man säga ambitiöst?
Rullade iväg i lugn fart vid sjutiden på morgonen. Kallt, mulet och lite dimmigt. Segstartad kropp och tung andning redan i första backen. 2 x 45 centiliter sportdryck i västen. Arv och miljö av Vigdis Hjort i lurarna. Från Mälarhöjden till Söder, Söder runt x 2 och sedan hem igen samma väg.
Första kilometern i 5.40-fart. Sedan lite fortare. Efter 10 kilometer gick jag över till marafarten. Det gick fort och lätt. Jag räknade fel och sprang nio istället för åtta kilometer. Dessutom sprang jag fortare än planerat. Snittfart blev strax under 4.30 och den snabbaste kilometern gick i 4.17. Det var inte slitigt. Jag längtade inte halvt ihjäl mig efter att få springa långsammare och framförallt kände jag mig inte så ynklig som jag brukar göra när jag springer fort under långpass. När de nio snabbare kilometerna var gjorda växlade jag ner till 5.10-fart (vilket fram till nyligen har varit en ganska hög fart) och pulsen gick ner omedelbart.
På slutet ökade jag igen, bara för att jag var sugen. Snittfart över hela passet blev 4.54. Så snabbt har jag aldrig sprungit 30 kilometer förut. Jag hade god energi och hyfsat låg puls. Det kändes liksom som att jag jobbade med kroppen och inte mot den.
Det är tydligt att jag har utvecklats. Utveckling är typ det finaste jag vet. Det faktum att jag är bättre än jag var förut. Manne för fyra månader sedan skulle ha blivit våldsamt avundsjuk om han fått syn på den äldre upplagan av sig själv.
Man kan mäta utvecklingen på olika sätt. Känslan när man springer i en viss backe. Som avslutande backen när jag springer upp från naturreservatet hem till mig. Den är kort men vidrig. När jag började springa behövde jag nästan alltid gå där. Nu kan jag springa den utan att göra våld på mig själv. Man kan mäta känsla. När jag tidigare har sprungit långpass med fartinslag har jag längtat hem våldsamt mycket. De sista fem kilometerna från Liljeholmen hem till mig har varit en ren pina. Förmodligen för att jag har varit helt tömd på energi. Jag har gått på fälgarna. Igår sprang jag fort, lätt och nästan njutningsfullt hela vägen in i mål. Jag tittade på höstlöv och kände mig som en evighetsmaskin.
Eller så kan man mäta tider och puls och jämföra med liknande pass som man har genomfört tidigare.
I maj sprang jag 30 km med en snittfart på 4.59. Det var ett superhårt pass och pulsen var skyhögt mycket högre än igår.
I slutet av februari sprang jag samma sträcka men la in 3 x 5 km. Jag hade tänkt att intervallerna skulle gå i femminutersfart men det var nästan omöjligt att hålla. Jag nöttes ner och det var lika tungt när jag intervallerna var avklarad. På slutet tog en kilometer mer än sex minuter att springa och umbärandena var stora.
Löpningen gör att man kan utmana sitt öde. Jag är 36 år och borde bli sämre och sämre, men istället blir jag bättre och bättre. Jag har aldrig varit så snabb och uthållig som jag är precis just nu.
