Det finns så många bottnar i den frågan, som förövrigt är den vanligaste man får som runstreakare. Det är också intressant att frågan är så pass vanlig som den är, det vittnar nämligen om vilken uppfattning man i allmänhet har av löpning och rörelse. Dessutom är det intressant att förstå varför somliga håller fast vid att det är farligt och skadligt, alldeles oavsett vilka förklaringar de får presenterade för sig. Men psykologin bakom det är något jag kommer att komma in på längre fram. Nu tänkte jag bara ge min syn på varför jag inte anser att det är skadligt.
Snabbare återhämtning om du springer varje dag
Det finns så många fantastiska effekter med runstreak och jag hoppas verkligen att det kommer att forskas på det i framtiden. Något av det som fascinerar mig mest är det som jag får höra hela tiden från de som runstreakar – att de återhämtar sig snabbare. Det är hittills bara anekdoter men eftersom jag själv känner samma sak så starkt, är det svårt att inte bli fascinerad över fenomenet. Innan jag började runstreaka blev jag efter mer utmanande äventyr mycket mer söndertrasad än vad jag blir idag. Förut kunde det gå en vecka utan att jag kunde springa efter att jag hade tänjt på gränserna, medan jag idag kan springa dagen efter.
Ett exempel var då jag i september förra året som längst hade sprungit träningspass runt 43 km, och gav mig på att springa Huddingeledens 80 km terräng. Det gick inte alls som planerat och redan efter 29 km fick jag känningar i mitt vänsterknä. Känningar som bara efter några kilometer gjorde så ont att jag knappt kunde stödja på knäet. Men min utmaning gick ut på att se om jag hade ultrapersonlighet inom mig, och jag är väldigt stolt över att jag faktiskt lyckades ta mig hela 81 km till mål. Det blev mer gång än jag hade räknat med och det hela tog 14 timmar där jag vid ett tillfälle tryckte pannan mot en tall och grät som ett barn för mig själv mitt ute i skogen. Trots att jag var så slutkörd lufsade jag redan dagen efter, 2 km i väldigt lugnt tempo. Visst var jag mör och stel, men det gick faktiskt riktigt bra. Dagen efter det var knät nästan helt smärtfritt och den tredje dagen hade jag inga känningar alls. Jag klippte faktiskt ihop en ganska gedigen film över det äventyret som finns att se här – Huddingeleden 81 km.
Hjärnan påminner kroppen om att röra på sig
Eftersom det inte gjorts någon forskning på området och eftersom jag inte har någon utbildning som skulle behövas för att förstå processen, kan jag bara spekulera i vad som ligger bakom det hela. Jag tror det ligger mycket i att man varje dag berättar för sin kropp att det är löpning som gäller. Varje dag får alla involverade muskler, ligament och senor en påminnelse om vad som behövs stärkas och bearbetas. Nej, det är inte varje dag som musklerna bli utmattade eller ens kraftigt påfrestade utan oftast är det kortare och lugnare sträckor som gäller, vilket inte är nämnvärt ansträngande. Men som sagt, det är ändå en påminnelse om att de bör vara beredda. När man varje dag ger musklerna den lilla påminnelsen tror jag att man sakta men säkert bygger upp alla de små muskler som hjälper till att stabilisera och på så sätt förebygger skador.
Färre skador bland erfarna runstreakare trots att de springer nästan varje dag
När jag pratar med andra erfarna runstreakare vittnar nästan alla om att skadorna blivit oerhört mycket färre efter att de inlett sin runstreak. En enkel förklaring kan vara att löpare som springer mer sällan satsar mycket hårdare på varje runda för att ta tillvara på träningstillfället. Det innebär också att varje pass påfrestar väldigt mycket mer än ett lätt runstreakpass gör, och kanske hinner man då inte återhämta sig innan det är dags att återigen ge järnet på nästa pass.
Vanlig missuppfattning om konceptet
Kritik mot runstreak kommer generellt sett från två håll – från personer som inte rör på sig alls och från personer som kan visa upp oerhört imponerande tider på milen, halvmaror och maror. De orörliga kritiserar oftast utifrån självförsvar eftersom de själva framstår som duktiga om de på något sätt lyckas påvisa att rörelse skulle kunna vara negativt. Den andra gruppen, de som mer liknar elitlöpare kritiserar nästan uteslutande utifrån en total missuppfattning om vad en runstreak går ut på och vem den vanliga runstreakaren är. De utgår ofta från sin egen träning som är oerhört ansträngande och som kräver strikt balans mellan vila och ansträngning. Jag tror inte att någon runstreakare hade haft några invändningar mot att kalla det vansinne att prestera som en elitlöpare varje dag utan vila. De utgår från att runstreak handlar om ett aldrig vila-tänk där man ska bryta mot kroppens alla signaler om vila. Jag tror att anledning till att de missuppfattar konceptet är att de är så fast i sina egna rutiner att de inte kan se någon som helst nytta med att prestera ”sämre” än de själva gör. Man kan helt enkelt inte föreställa sig en 50-åring som är jättestolt över att hen lufsar mellan 1,6 -3 km varje dag.
I otaliga små facebook-debatter har jag läst att man inte kan förstå varför man ska springa varje dag ”no matter what”. Det följs upp med medhåll om att det ”verkar galet att man ska springa med 41 graders feber, genom blindtarmsoperationer, graviditeter och med brutna fötter”. Det vore skönt att ha en magisk förmåga att få dem att förstå att det inte är någonting i närheten av det som runstreak handlar om. Runstreak handlar om att springa så länge man är frisk och så länge inte löpningen äventyrar hälsan. Så länge löpningen föder välmående, lust och stolthet. Precis som överallt i hela idrottsvärlden finns det exempel på personer som går överstyr och inte längre motionerar hälsosamt. Men det går givetvis inte att definiera gruppen efter ytterligheterna.
Mår man inte bra av att springa varje dag – sluta direkt
Det finns också en annan väldigt enkel regel: Om du inte känner att runstreak är något för dig eller om du provat och känner att du inte mår bra av det – sluta direkt och hitta vad som funkar för dig! Det här är alltså ingenting som ska prackas på någon eller som ska promotas som ”den ultimata träningsformen”. Vi är alla olika individer med olika förutsättningar och begränsningar som bör hitta det vi mår bra av. Där har jag märkt att väldigt många trivs med sin runstreak, och det är därför jag nu försöker få så många som möjligt att i alla fall testa.
Jag avslutar med en observation jag själv gjorde efter att ha följt inlägg i olika löpgrupper. I facebookgruppen Runstreak Sverige rör de vanligaste inläggen glädjen över att ha lyckats med att ha nått olika dagar på sin runstreak, att man slagit distansrekord och att man känner sig friskare än förut. I vanliga löpgrupper är det oerhört många som lägger ut frågor kring skador och vad de kan bero på.
Spring försiktigt och var stolt över varje steg du tar!
Kram på dig/ Daniel Karlsson
