När jag tränade som mest intensivt inför Kungsholmen Runt och Stockholm Marathon, längtade jag ut i skogen. Det var liksom det skimrande målet bortom loppen. Segercigarren! Att slippa asfalt och få lufsa omkring i kuperad terräng, på sköna underlag, helt utan tidsmål. Exakt så har det blivit.
För första gången sedan i februari har jag inte ont alls när jag springer. Jag har lagt ner Naproxenknaprandet. Gåsfoten gör sig fortfarande påmind som en slags lätt ömhet eller känslighet i vänstra knäet, men smärtan är borta.
Jag springer mer än någonsin. Efter Stockholm Marathon helvilade jag en vecka med sedan har veckomängden varit 72 och 80 kilometer. Den här veckan ser ut att landa på 90 kilometer. De funkar eftersom jag springer så lugnt och mjukt.
Jag springer en hel del i Gömmarskogen i Huddinge. Otroligt fint och knöligt med backar, rejäla rotmattor, nedfallna träd och stenar överallt. Det sägs vara ett av landets svåraste motionsspår. Snittfarten brukar hamna på 7 minuter per kilometer.
Jag har även varit i Hudiksvall och sprungit det fruktade milspåret på Maln. Det är helt omöjligt att hitta, man springer fel hela tiden och backarna är enorma.
Igår sprang jag för första gången i Brantbrink i Tullinge. 18-kilometersspåret som går via Lida och Habro. Smått otroligt med ett så pass långt grusspår genom skog, ängar, trolska vattendrag och betesmark. Dessutom backigt. Eftersom jag sprang fel på slutet fick jag fyra bonuskilometrar och landade på 22 kilometer.
I helgen sprang jag långpass i Nackareservatet och avslutade med att springa (och gå) uppför Hammarbybacken åtta gånger. 731 höjdmeter på bara 24 kilometer måste vara någon form av personbästa. Nästa gång siktar jag på 1000 höjdmeter.
Det bästa av allt är att den här träningen borde vara ganska perfekt uppladdning inför Kia Fjällmaraton den 3 augusti. Jag springer inga intervaller och pulsen lämnar sällan zon 2, men jag trivs utmärkt ändå.
