Lördag 1 juni. En mycket ovanlig loppmorgon. Jag hade sovit gott (om än inte så länge), hade inte en enda kroppslig krämpa och kände mer spänd förväntan än dödsångest. Aldrig hänt förut. Gick bara på toaletten tre gånger. Vanligtvis går jag minst ett tiotal gånger. Magen kändes stabil.
Vädret var dessutom nästintill perfekt. Mulet och 13 grader. Dock: Jag vet av erfarenhet att maraton är så vansinnigt långt att det alltid hinner inträffa några oförutsedda saker. Därför känner man ändå en viss ödmjukhet inför uppgiften.
John Kingstedt aka Jesus (världsrekorhållaren i barnvagnslöpning) skulle också springa och hade erbjudit sig att skjutsa mig. Mäktigt att åka med John. Hans tidsmål var mer än en timme snabbare än mitt.
John skulle till elitsamlingen på Stadion och jag skulle till Östermalms IP. Innan vi skildes åt gav han mig en Hot Shot: En shot som ska hjälpa mot kramp och tydligen används av Shalane Flanagan. Otroligt gulligt av John, men eftersom jag aldrig någonsin har krampproblem glömde jag att ta den.
På Östermalms IP var jag med i Nyhetsmorgon och bandade sedan lite för Sverige Springer. Så fullt upp att jag inte ens hann vara nervös.
Jag pratade om mina tre målsättningar:
1. Komma i mål utan att bajsa på mig.
2. Springa en timme snabbare än förra årets 4.30.39.
3. Springa sub 3.30.
Jag startade i grupp C, vilket innebar att jag skulle vara långsammare än de flesta i min grupp. Det innebar också att det var betydligt mindre trängsel än året innan när jag startade nästan längst bak. Min plan var att försöka hitta 4.55-fart och absolut inte springa snabbare än 4.50. Det gick bättre än väntat.
Km 1: 4.54
Km 2. 4.54
Km 3. 4.54
Km 4. 4.52
Km 5. 4.52
Jag bestämde mig för att strunta i både farthållare (som sprang ryckigt) och andra löpare. Jag ville göra mitt lopp och hålla min fart.
Det var en hyfsat behaglig fart att hålla. Massor av folk stod längs banan och hejade. Så mycket mer glamouröst än mitt längsta långpass som var 41 kilometer. Då sprang jag ensam och släpade på min egen vätska. Nu hejade folk, det fanns vätskekontroller och jag hade lättare skor. Lyx! Dock: Som alltid på långlopp kände jag en molande oro över vad som skulle hända längre fram.
Min energiplan var att jag skulle ta en gel var 30:e minut och på så sätt få i mig sex gels och ungefär 50 gram kolhydrater i timmen. Jag skulle dricka vatten. Magen verkade tolerera planen.
Vid 18 kilometer, i höjd med Tekniska Muséet, kände jag att det pirrade till i höger vad. Jag blev genast orolig. Jag kände också att båda vaderna var märkligt stela. Det kändes som att jag skulle kunna få kramp när som helst. Oerhört märkligt. Jag har bara känt det där pirret två gånger tidigare. Alldeles i slutet av Sukhothai Marathon och Göteborg Marathon.
Jag tänkte att jag kanske hade fått för lite salt i mig och bestämde mig för att bara dricka sportdryck på vätskekontrollerna framöver. Bad en stilla bön för att magen skulle tolerera de ändrade planerna.
Passerade halvmaratonmarkeringen på 1.43. Perfekt. Jag hade låg puls, bra mage och god energi. Vadkrampen låg dock som ett jävligt obehagligt grundackord över hela tillvaron. Underbenen var liksom inte längre mina egna. De var stela och gjorde ont. Ibland fick jag känselbortfall så att jag nästan ramlade omkull. Funderade på att bryta. Tänkte att det kanske ändå skulle lätta efter en stund och bestämde mig för att fortsätta.
Det gick trots allt att hålla farten även om det var kämpigare än innan. Vid Slussen stod Sara och barnen. Jag började nästan gråta av glädje. När jag tog ett steg mot dem ramlade jag nästan omkull. Jag märkte att för att hålla krampen i schack var jag tvungen att springa så avslappnat som möjligt och att inte springa upp på trottoarkanter eller ta sidosteg.
Efter 30 kilometer nådde jag Folkungagatan där min lillebror stod. Jag berättade för honom att jag hade kramp i både vaderna. ”Tänk på det som är bra!!!”, skrek han. Jag försökte.
1. Bra väder.
2. Bara 12 kilometer kvar.
3. Fortfarande relativt låg puls.
4. Magen fungerade felfritt.
5. Jag befann mig mitt i en folkfest.
Krampen försökte jag hålla borta genom att springa så avslappnat jag kunde. Vid Västerbron var jag tvungen att stanna och stretcha för att överhuvudtaget kunna fortsätta springa.
Jag behövde stanna två gånger till sen. Kilometersplitarna blev allt sämre och jag insåg att mina målsättningar hade grusats. Dock skulle jag bli glad bara över att ta mig helskinnad i mål.
De sista två evighetslånga kilometerna klarade jag utan att stanna. Jag kom in på Stadion och förmådde inte spurta, men kunde ändå höja farten ett litet snäpp. Gick i mål på 3.33.14.
Sedan gick jag till Östermalms IP för att hämta mina saker. Mitt i steget fick jag plötsligt en så fruktansvärd vadkramp att jag föll ihop skrikande på marken. Där låg jag och gallskrek medan en funktionär masserade mina vader. Det tog säkert tio minuter innan jag vågade resa mig. Om jag hade fått en sådan kramp under loppet hade jag brutit omedelbart.
Hemma badade jag badkar, åt pizza, drack citronläsk, åt obscena mängder godis och funderade över var jag springer nästa asfaltsmaraton. Det lutar åt Valencia den 1 december. Till dess ska jag lista ut varför jag plötsligt fick kramp. Är det för att jag jinxade loppet genom att inte dricka Johns vänskapsgåva eller är det möjligen för att jag inte intog något salt i början av loppet? Hoppas innerligt att det inte händer igen.
