Ultralöpning – nyttigt eller icke nyttigt
När jag diskuterade ultralöpning med min omgivning, och jag med glöd i ögonen berättade om olika fantastiska bedrifter, blev svaren nästan uteslutande ”Jo, men det där kan inte vara nyttigt”. Det var precis samma negativitet och skepticism som jag stött på när jag själv började springa på väldigt måttliga nivåer, och jag började misstänka vad det hela handlade om – ett självförsvar som gick ut på att direkt demonisera det hela så att man förstod att man som icke-ultralöpare gjorde rätt. Helt enkelt det där självförsvaret som vi alla lider av när det gäller i princip allt som är främmande. Men ju fler ”inte nyttigt” jag hörde, desto mer sporrade det mig att faktiskt försöka mig på det hela själv. Jag började konsumera dokumentärer och ultralöpning och fastnade då ännu mer för personerna bakom bedrifterna. Vilka otroligt ödmjuka och sanslösa hjältar de var!
Mitt i min fascination tipsade en vän mig om att jag borde testa en runstreak, och länkade till sidan www.paceonearth.se. Jag fick då lära känna två av Sveriges mest erfarna ultralöpare Johnny Hällneby och Ellen Westfelt, som också driver podcasten Pace on Earth. När jag lyssnade på ett avsnitt om runstreak och de båda menade att konceptet runstreak var en form av ultra, förstod jag att jag inte var fysiskt redo för att springa ultradistans, men att jag var redo att påbörja min egen runstreak. Jag kunde vara lite ultra! Det var den 20:e februari 2018 och sedan dess har jag alltså sprungit varje dag.
Jag började försöka utöka mina distanser och jag sprang mina första 15 km, 17km och 20km. Sedan kom halvmaran och slutligen även maran. Där stannade det ett tag och jag sprang några maror till innan det var dags att utmana mig själv maximalt genom att springa Huddingeledens ca 80 km. För mig var det verkligen tuff terräng och hur det gick kan man se i min lilla dokumentärfilm Huddingeleden 81 km.
Fikapaus vid 60km-vilan när jag sprang Huddingeleden.
Men vad är ultralöpning?
Man kan enkelt säga att det finns en konkret vetenskaplig sida där ett ultramaraton är allting som är längre än ett vanligt maraton som alltså är 42 195 meter. Men det finns också en filosofisk sida av ultra som jag personligen tycker är mycket mer intressant och viktig. Där handlar det egentligen inte om fysiskt mätbara gränser utan istället om mentala gränser och konstruktioner som vi alla lever i, ofta utan att vi har funderat eller ifrågasatt dem.
De mätbara ultraloppen finns i en mängd olika distanser där de två vanligaste internationellt sett är 50 och 100 miles. Alltså 8 och 16 mil. Andra populära distanser är 50 och 100 km. Väldigt ofta handlar 100 miles-loppen inte om platta banor utan om bergslopp där en vanlig siffra är 10 000 höjdmeter. Alltså en bedrift både höjdmässigt och längdmässigt. Det finns också tidslopp som exempelvis 6-timmars och 24-timmars.
Ultralöpning – inte bara distans
Ordet ultra syftar på någonting som är bortom eller utanför ett visst ramverk, uppfattning eller norm. Att ultralöpning går bortom ett vanligt maraton märks inte bara distansmässigt utan även psykologiskt. Att vi människor fäster oss vid normer är troligen någonting väldigt viktigt rent evolutionärt sett, och bidrar även till varför människan lyckats bra med att bilda framgångsrika samhällen med många medlemmar. Men det gör också att vi accepterar vissa premisser medan vi förkastar andra, egentligen utan närmare eftertanke. De flesta människor, löpare som ickelöpare, ser på maraton som en folkfest där imponerande idrottskvinnor och män springer. Detta samtidigt som många såklart avskyr spektaklen eftersom det under några timmar ofta innebär vissa begränsningar i framkomligheten. Men prestationsmässigt råder uppfattningen om att det är en imponerande insats. Men när vi går bortom ett maraton finns inte samma samhällsacceptans/norm längre och då blir konceptet främmande och bör därför stämplas som farligt, onormalt och allmänt negativt. Där har vi en av aspekterna kring varför vi ultralöpare är ultra – vi springer bortom den gräns som anses vara normal.
Just i den bemärkelsen tycker jag att ultra-tanken blir som allra mest romantisk och vacker. För nu kan ultra plötsligt bli väldigt personligt och individuellt. Att ställa sig själv den enkla lilla frågan vad är ultra för mig? innebär att vi alla ser möjligheten att vara ultra på vårt alldeles eget lilla sätt. Precis som jag gjorde när jag antog utmaningen att springa varje dag. Johnny och Ellen hade helt rätt när de sa att konceptet runstreak var ultra, eftersom nästan alla som får höra om konceptet har svårt att processa informationen. Hur noga man än förklarar ”reglerna” så kommer nästan alltid följdfrågan ”Men du vilar väl utan löpning några dagar ibland?”. Och trots att man svarar nej, kan nästa fråga ändå vara ”Men vaddå, springer du på helgerna också?”. Sådär kan det ibland hålla på en bra stund tills att personen inte hittar någon annan väg ut ur eländet än att stämpla det hela som farligt och osunt. Ja, för då är de ju själva på rätt sida av strecket så att säga – för ingen vill egentligen medvetet vara osund.
Ställ frågan och föd nya mål som ultralöpare
Om du tänker efter hittar du förmodligen själv stunder då du varit ultra – när du gått bortom det du trodde var möjligt. Min första mil var absolut ett tillfälle då jag kände mig ultra-fantastisk. Mina första 2 mil likaså. Vad anser du just nu vara en utmaning som du känner är skrämmande långt? Kan det vara just 10, 20 eller 30 km? Kanske har du med nöd och näppe sprungit en mara och känner att 50 km är ogreppbart?
Att gå bortom det man inte trodde var möjligt, bortom de gränser som andra och du själv konstruerat, är en underbar upplevelse som inte bara infinner sig i stunden utan hänger med så länge ditt hjärta slår. Att kunna skänka dig själv en sådan upplevelse är en tillgång som du verkligen borde ta tillvara på. Det får oss att växa som människor på en mängd olika plan, och som en bieffekt inspirerar du andra att ta bort skygglapparna så att de likt Disney´s Vaiana kan föda en innerlig nyfikenhet att ifrågasätta den konstruerade lagen om att aldrig segla utanför revets gräns. Sedan seglar man iväg bortom gränsen och når platser man inte visste fanns.
Ett uråldrigt arv
Hela idén att gå bortom har drivit människan sedan urminnes tider. Det ligger djupt rotat i vår natur att vara nyfikna eftersom det är drivkraften som får oss att utvecklas både som individer och som art. Likväl som det är bevisat att det är bra för oss att vistas i naturen är jag övertygad om att det skänker välbefinnande att utmana sig själv på sin nivå. Men man ska minnas att vi alla är individer och att det inte handlar om en specifik distans. För vissa kommer ett 100 miles-lopp alltid att vara för långt, och för dem kanske 20 km skänker precis samma känsla. Det handlar i grund och botten om att utforska och lära känna sig själv på ett djupare plan och att anpassa sina mål efter sin verklighet. Att i försvar hävda att det är farligt är precis vad resten av Vaianas stam gjorde och därför blev de kvar på den lilla ön, och missade hela äventyret.
Gemenskap – vackraste med ultralöpning
Något av det vackraste med ultralöpning är sammanhållningen. Jag är själv bara i början av min utforskning av ultravärlden men har redan stött på en kamratskap som oundvikligen formas när människor skalas av så som man gör när man pressar sina gränser. Många vittnar om hur man upptäcker helt nya sidor hos sig själv och andra under de förhållanden som råder. Eftersom man har samma mål förenas man i sin vilja och kamp, och uppnår en härlig flockkänsla där alla vill hjälpa alla att lyckas.
Mina tre bästa filmtips för inspiration, som du bör se i följande ordning!, är:
1. The Race That Eats Its Young (Netflix)
2. Where dreams go to die (Youtube)
3. The Why (Youtube)
Till sist delar jag med mig av sången ”Vad jag kan nå” som Vaiana sjunger i filmen. Ta en lyssning och fundera på texten. Visst är det vackert?
