De flesta träningsprofiler idag menar att man ska ”bita ihop över- och underkäke och bara göra det!”. Det heter ofta ”Blod, svett och tårar!”, ”Det som inte dödar härdar” och mycket annat som gör gällande att träningen ska vara en pina. Det lockar absolut vissa människor, men vi har facit i hand som visar att den stora majoriteten i samhället inte rör på sig så mycket som de borde. Jag tilltalades aldrig av den träningsmedia jag tog del av, och känslan av en auktoritet som piskade på mig var vedervärdig. Jag har alltid haft svårt för att prestera när någon eller något kräver det av mig. Därför är jag så glad att jag utvecklade min egen träningsfilosofi som erbjöd ett helt annat alternativ – som har tagit mig ifrån löphatare till löpälskande ultralöpare.
Jag vill att du föreställer dig din inre bild av träning som ett hus. Den generella bilden som råder i samhället av träning är ett ruckel beläget i en ogästvänlig miljö med ett högst obehagligt klimat. Att träna innebär att man måste vistas i det där rucklet. Problematiken ligger i att vardagslivet, d.v.s. att inte träna, är ett magnifikt hus som är välstädat, med en vacker trädgård och en lagom varm pool precis utanför. Där kan man sitta framför teven under en varm filt och sippa på ett glas rött medan man får en episk fotmassage av världens bästa livspartner. Klassisk träningsmedia och träningsprofiler säger åt dig att kämpa dig till det där rucklet och spendera en stund där i kylan, blåsten och tristessen. De menar att man måste stå ut. Det jag säger är att man kan bygga upp det där rucklet så att det blir ett ställe man faktiskt vill besöka.
Liknelsen med ett hus är också symboliskt för hur vår inre bild av träning helat iden utsätts för slitage och riskerar att förfalla om vi inte underhåller den. Huset utsätts för väder och vind och vi måste måla om, hålla rent och byta ut trasiga takpannor. Vår inre bild av träning utsätts ofta för negativa tankar såsom att passet blir jobbigt, att det vore skönare att stanna kvar i värmen och att du inte presterar tillräckligt bra. Här gäller det att helat tiden parera genom att se verkligheten – att du faktiskt gör skillnad varje gång du försöker, att du hejar på dig själv och inte faller för frestelsen att följa hjärnans evolutionära vilja att spara på energi.
Mitt träningstrolleri är som en klassisk trefot som jag kallar för ASP, efter de tre stödbenen som är Acceptans, Stolthet och Positivitet. Valet av den symboliska trefoten bygger på att alla tre benen behövs för att inte träningstrolleriet ska falla, och att alla benen stärker varandra och hela konstruktionen.
Acceptansen är alltså att du måste sluta ha en fot i stillasittandets soffa där man ser snett på träningen. Man måste acceptera sig själv som en tränande människa fullt ut och sluta tvivla på sig själv. Välkomna dig själv in i den tränande världen. Jag kan garantera att du just nu som löpare kommer att finna en otrolig stöttning. Varför just löpare är så välkomnande och vänliga har jag en helt annan filosofi om, men det är verkligen tydligt.
Stoltheten är central i min filosofi. Det är stoltheten som gör att man vill besöka det där rucklet en gång till. Det är också stoltheten som förändrar rucklet och skänker positiva träningsupplevelser som i sin tur förbättrar rucklet ännu mer.
Positivitet innebär att du hela tiden ska sträva efter att se det positiva med din träning. Du ska absolut beakta dina negativa tankar, men försök att konfrontera dem och acceptera inte bara ”löpning är tråkigt!” som en sanning. Min upplevelse är att större delen av de löpare jag pratat med berättar att det tidigare avskytt löpning. Det du tycker nu är inte en statisk sanning utan snarare ett resultat av dina egna tankar. Tänk om och tro på din förmåga att förändra dina uppfattningar och inställning.
Målet är alltså att bygga ett attraktivt träningshus som du vill besöka ofta och länge. Något som gör att det inte blir en uppoffring att gå ur soffan i ditt vardagshus, utan istället något du ser fram emot.
Många gör liknelsen att träning ska vara som att borsta tänderna eftersom det också är något som man vet att man måste göra trots att det är tråkigt. Jag menar att träningen ska bli som att få krypa ner i ett varmt bad, och även om du kanske tycker att det låter omöjligt så har jag och många med mig lyckats med just det.
Till slut kommer tre tips!
- Gör träningen till din träning
Försök att få bort bilden ur ditt huvud att du måste träna för att se bra ut eller för att samhället eller någon individ kräver det av dig. Bli din egen chef och förstå att det är du som bestämmer över varje steg du tar och att det är du som får skörda varje frukt av varje steg du tar. Få bort känslan av att en auktoritet står över dig. Njut av din makt och var oändligt stolt för att du gör det du gör. Även det lilla! - Dokumentera
När jag började dokumentera min träning märkte jag hur svårt mig egen hjärna fick att förminska mina prestationer. Om jag hade femton dagar av träning på en månad kunde jag inte ens lite lätt påstå att jag inte varit duktig. Jag var ju grym! Det syntes ju svart på vitt framför mina ögon i den där väggkalendern med alla mina träningsdagar. Att springa en runstreak har just den styrkan att svart på vitt visa vilka fantastiska bedrifter du lyckats med.
- Ifrågasätt och konfrontera dig själv
Det finns något som jag kallar för det förödande självförsvaret. Ju mer jag lärde mig förstå det, desto mer insåg jag att vi alla har det med oss och att det är en stark psykologisk mekanism som existerar på grund av att vi är flockdjur. I grund och botten tillhör vi olika typer av flockar som kan vara allt från icke-tränande och tränande, AIK-fans och Djurgården-fans, Göteborgare och Stockholmare, asiater och afrikaner, och så vidare. Vår uppgift som medlem i en flock är att stärka vår egen grupp, vilket görs mest effektivt – inte genom att höja den egna gruppen – utan genom att sänka kringliggande grupper. Demonisera och förlöjliga andra grupper. Titta en stund på politiska diskussioner på sociala medier så förstår du vad jag menar. Sedan jag själv började förstå att jag själv var fast i den där flockmentaliteten, hur jag till varje pris försvarade mina val och min person, började jag att ifrågasätta mig själv. Då blev allt inte lika självklart längre. Allting gick från svartvitt till färg och jag började se en mängd olika nyanser som jag aldrig sett tidigare. Det kändes ärligt talat som om jag blev fri. Samtidigt började jag ännu tydligare se hur fast många andra var i sin flock och i sitt förödande självförsvar. Jag tror det är därför jag fastnade för ultralöpning, eftersom det handlar om att bryta påhittade gränser och visa att det finns mer än de ramar och gränser vi tidigare så slaviskt följt.
Att få någon att lämna exempelvis gruppen icke-tränande är svårt eftersom känslan av tillhörighet och instinkten att tro att den andra sidan har fel, är så fantastisk stark. Men det är just den styrkan man ska utnyttja, men helt åt det andra hållet. Om du lyckas få dig själv att känna tillhörighet till flocken av tränande kan du använda det till att komma ännu längre i din träning. Det är därför jag menar att du ska ifrågasätta och konfrontera dig själv. Våga ifrågasätta ditt påstående om att ”löpning är tråkigt” och våga konfrontera dina uppfattningar. Kan det vara så att du försöker intala dig själv att något förhåller sig på ett visst sätt bara för att stärka tillhörigheten till flocken och för att inte tappa ansiktet? För att du är rädd för att ha fel? Att vara helt ärligt mot sig själv och ifrågasätta sina egna uppfattningar kräver mod, och kan ärligt talat vara lite läskigt, men otroligt nyttigt.
Vill du du läsa del 1 av min träningsfilosofi? Tryck HÄR.
Kram på dig
