Passen går på mjukt underlag helt utan krav på fart. Men långpassen blir ändå rejält mastiga. Jag har två nyckelpass.
- Halvlångt i Gömmarskogen vilket innebär två varv i milspåret. Det är mycket teknisk löpning med rotmattor, stenar, lera, klippor och nedfallna träd. Jag tycker att det går snabbt om snittfarten är under 7 min/km. Jag kör ett sådant pass i veckan.
2. Nackareservatet + Hammarbybacken. Jag har successivt vridit upp längden på dessa pass och i söndags blev det riktigt rejält. Först sprang jag 19 kilometer på grusstigarna i Nackareservatet. Mjukt, lättlöpt, vackert och ibland backigt. Hammarbyhöjden, Björkhagen, Söderbysjön, Ältasjön och tillbaka. Hela tiden löpning med låg puls. Höll ungefär 5.40-fart i snitt och pulsen var hela tiden under 80 procent av max.
Sedan sprang jag uppför Hammarbybacken 12 gånger. Eller ärligt talat sprang jag inte uppför hela. Första biten sprang jag tills jag kände att benen började bli mjölksyrestela, sedan gick jag så raskt så möjligt och sedan sprang jag sista biten. Därefter sprang jag hela vägen ner och började om igen.
Otroligt lätt att övertyga sig som att det var lätt trots att pulsen låg kring 90 procent. Första biten var inte så farlig för jag skulle ju få gå snart. Sedan var det inte så farligt för jag fick ju gå (med puls kring tröskelpuls). Sedan var det inte så farligt för jag skulle ju bara springa en liten bit upp till toppen. Sedan var det inte farligt alls för jag bara rullade nerför berget.
De 19 kilometerna som föregick backlöpningen var också väldigt lätta. Jag ville passa på att njuta innan det var dags för backe. Helst ville jag att den lugna löpningen skulle pågå för alltid.
Passet blev 30,3 kilometer med 1003 höjdmeter och en snittfart på 6,19 min/km vilket innebär att jag höll på i tre timmar och tio minuter. Jag börjar känna mig redo.
